SUOMEN KIRKKO AFRIKAN SARVESSA
Esitelmä Kirkon ulkomaantoimijoiden kokouksessa 6.2.2008

Biskop emeritus Erik Vikström
(i Tanzania som FMS-missionär med sin hustru Kerstin under 1976-79 och 2007-08)

Kyrkornas situation i Östafrika

Min inblick kommer att begränsa sig främst till Tanzania och i någon mån Kenya. För att sammanfatta mina intryck lånar jag en intressant iakttagelse som finns bl.a. hos missionsteologerna Walter Freytag och John V. Taylor. De har lyft fram ett fenomen som ständigt upprepar sig i missionshistorien – och nu citerar jag Taylor: "Redan innan den första generationen av omvända har dött ut har evangeliet förvandlats till lag. Den första obekymrade hänförelsen av en ny upptäckt, urartar till en sorglig historia av förhållningsregler, återfall och kyrkotukt. Och i de icke-kristna grannarnas ögon framstår kyrkan inte så mycket som en gemenskap med en ny livskvalitet som den framstår som en sekt med en massa obegripliga förbud." Detta är givetvis en karikatyr, och Taylor själv balanserar upp bilden med konstaterandet att det finns en viss typ av legalism som är symptom på ett moget samvete och han återger Walter Freytags tes att den andra generationens legalism kan vara ett nödvändigt preludium till den tredje generationens väckelse (citerat från min bok Gräsrotskyrkan, 1985, s. 54).

Mitt intryck är att första generationens upptäckarglädje, andra generationens legalism och tredje generationens väckelse ständigt är närvarande sida vid sida i kyrkolivet i dagens Östafrika. Alltjämt möter man upptäckargläjden och spontaniteten, inte minst i sångerna och musiken. Kyrkorna är alltjämt missionskyrkor där det hela tiden finns ett inflöde utifrån. En söndagsmorgon mötte jag nu denna höst i Makumira några studeranden med trumpeter och basuner. Deras buss skulle ta dem till ett ställe i masajland där 300 personer skulle döpas den dagen. Man kunde i olika stift få höra om nystartade församlingar med nystartade kyrkokörer på kanske 70 personer där bara en tredjedel ännu är döpta. Biskop Munga i Lushoto i nordöstra Tanzania kunde säga i en bisats att det var 30 muslimer som häromdagen döptes och att ytterligare 20 var på kommande och att "de kommer hela tiden …".

Men också legalismen är kännbar. Man möter den i attityder och i predikningarna. Mången gång har man lust att fråga: Vad är evangeliet i dagens text? Kyrkotukten fungerar åtminstone ytligt sett, men det ligger en viss pragmatisk mekanism över det hela. Får man barn för tidigt blir man utesluten, men vid vigseln och dopet tas man in igen och sedan är den saken kvitterad – och ingen moraliserar desto mer över saken. Men vi skall inte döma för hårt. Jag har lärt mig att kristendomen i den östafrikanska kontexten är ett helt paket, och också om paketet ibland serveras i legalistisk eller – åtminstone i våra ögon - moralistisk form så kan det finnas rikligt med evangelium inne i det.

Också väckelsen finns med i kyrkolivet, och om jag jämför Tanzanias lutherska kyrka nu med situationen på 70-talet skulle jag säga att väckelsen är mer integrerad i dag än förr. Nu får man nästan överallt höra en predikant hälsa församlingen med väckelsefolkets Bwana asifiwe – Herren vare lovad – och ett rungande Amin! kommer som svar från församlingen. Det är uppenbart att det finns ett samband här med amerikanska och även i Östafrika producerade TV-program med starkt karismatisk prägel. Pingstväckelsen fortsätter att tränga in också på gamla lutherska missionsområden och går egentligen fram på bred front. Därmed intet ont sagt om pingströrelsen som har sin egen och givna plats inom kristenheten varhelst den finns. Men detta med karismatik och väckelser av olika slag är en stor utmaning för de äldre missionskyrkorna i dagens Östafrika – en källa till stor välsignelse och förnyelse men också en orsak till ständiga splittringar och utbrytningar. Därför finns det i kyrkolivet många nivåer, och en missionär eller medarbetare som kommer från våra länder borde ha klart sig att det kan finnas många andra nivåer "under ytan" än den som han eller hon kommer i kontakt med.

Rent allmänt ville jag säga att den missionär som kommer ut till dagens Östafrika och inte har personlig erfarenhet av väckelse och karismatik kommer ohjälpligt att stå utanför det som egentligen sker där borta. Detsamma gäller de teologiska lärare som kommer ut med västerländsk, akademisk bibelkritik. Man lyssnar artigt på dem - och till och med tackar dem – men man glömmer alltid lika snabbt vad de sagt och griper sedan tillbaka på en enkel och praktisk och mycket "direkt" bibelläsning – en sådan som de i praktiken behöver. Och till all lycka har Anden sett till att sådan bibelläsning alltjämt fungerar!

De kyrkor jag har bekantat mig med lever med en egen styrfart. I motsats till vår egen kyrka lever de inte under trycket av ett ständigt informationsflöde, och det betyder att de inte ständigt måste försvara sig och förklara sig. Detta ger dem en känsla av att det "går bra" och man förnimmer där en mycket större stolthet i att vara kyrka än vad fallet är hos oss.

Men naturligtvis finns det interna problem så det räcker till. De största problemen kan sammanfattas i orden "makten", "pengarna" och "tribalismen". Man kan lätt kritisera vår rika kyrka för att vara alltför mycket beroende av pengarna. Men i kanske ännu högre grad kommer det mesta att kretsa kring pengar i en ekonomiskt fattig kyrka. Det leder till att t.ex. prästlönerna är allt för låga, vilket i sin tur gör att begåvade ungdomar inte blir präster och att många av dem som är präster hoppar av. Korruptionens gissel går jag inte in på här desto mer, men vill bara konstatera att maktfrågan, korruptionen och tribalismen ofta går hand i hand. På det politiska planet har vi nu ett skolexempel i Kenya där den president och den klan och den stam som har haft fingrarna på penningflödet för intet i världen ger makten ifrån sig. Det är samma problem som vi har i Zimbabwe och i Venezuela och lite över allt i världen.

Med tanke på att Svenska Lutherska Evangeliföreingen i Finland (SLEF) och Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys (SLEY) under många år har kunnat fungera som ett "kitt" mellan de olika stammarna är deras närvaro i det kenyanska krisområdet ytterst värdefullt och viktigt under de närmaste åren. Därför borde vår kyrkas församlingar nu allra helst öka understödet till dessa två rörelser och inte som på vissa håll strypa understödet bara för kvinnoprästfrågans skull. Sådant vittnar nog om ytterst sval känsla inom de beslutande organen för missionens verkliga behov. Det är att spilla sin egen hemlandsproblematik ut över världen. T.ex. nu har Kenyas lutherska kyrka igångsatt en försoningskampanj inom kyrkan själv, och sådant om något förtjänar allt stöd.

Som jag ser saken gäller det nu att mer än någonsin förr slå vakt om kyrkans andliga gemenskap både här hemma och bland de unga kyrkorna i Östafrika. Med Nya testamentets språkbruk gäller det att satsa på enhet "efter Anden" – kata pneuma – och att inte låta våra kyrkor splittras upp längs ideologiska eller etniska skiljelinjer så att det blir fråga om olika gemenskaper "efter köttet" – kata sarka. Den avslutande frågan lyder därför: Vad innebär rent konkret en strävan till gemenskap och till gemensam verksamhet kata pneuma i dagens missions- och kyrkosamarbete?