Missionen som folkmission, Erik Vikström den 24.8.2009

(Sammandrag av bibeltimme)

Vi börjar i Apg. 17 med Paulus på areopagen i Athen. Det var för honom en ny plats i en ny stad. Likt mången missionär efter honom frågade han kanske: Var är jag nu? Vart är det jag har kommit? Hur skall jag här kunna förkunna "hemligheten med Kristus" med de rätta orden (Kol. 4:3—4).

Paulus hade kommit till Athen mer eller mindre "i misstag". Han hade tagit den viktiga militär- och handelsvägen Via Egnatia som passerade Thessalonike. Tanken var troligen att fortsätta mot nordväst för att småningom komma till Rom. Men förföljelser tvang honom att vika av först till Beroia och sedan till sjövägen till Athen.

På areopagen talade Paulus i enlighet med skapelseberättelsen om hur alla folk har skapats "av en enda människa" – dvs. han var med andra ord på samma linje som den moderna genetiken enligt vilken alla nu levande människor härstammar från en och samma far och mor och vi till 99,9 % är identiska. Hela människosläktet är alltså en enda stor familj där ingen rasism skall få råda. Men på grund av syndafallet finns det mycket sådant och därför behövs det också skyddsmurar och gränser mot människans girighet och maktlystnad. Därför har Gud fastställt "bestämda tider" för folken och "de gränser inom vilka de skall bo" (17:26). Också tyranner och imperier har sina begränsade tider. Utgående från dessa ramar förkunnade Paulus "hemligheten med Kristus" och betonade särskilt hans uppståndelse. Det betyder att Kristus är den nya Världshärskaren och alltings domare (17:31) – inte caesar längre! Detta var i högsta grad ett politiskt budskap som längre fram skulle leda till svåra för förföljelser.

Hur hade Paulus hamnat hit till Athen? Svaret på den frågan ligger i en lång händelsekedja som utgår från denna fråga: hur skall jordens folk och hela människosläktet bli räddat? Paulus kände mycket väl till vad som var Israels kallelse: att bli eller vara ett ljus för hednafolken så att frälsningen skall nå till jordens yttersta gräns (Jes. 49:6). Det är denna samma vision som ligger bakom Jesu ord i bergspredikan att hans lärjungar skall vara jordens salt och världens ljus. Om de lever upp till den kallelsen skall alla förstå att de är Jesu lärjungar och ge ära åt Gud. Detta med att dragas till Gud är hemligheten med så kallad centripetal (inåtgående) mission: centrum drar till sig självt. Hos profeterna har vi många löften om denna centripetala rörelse inåt. I trettondagstexten i Jesaja 60:3 talas om hur folken skall vandra mot Jerusalems "ljus" och konungar i glansen av dess soluppgång; och i Jes. 2:2—3 talas om hur alla folk skall strömma dit och att folkslag i mängd skall komma.

Ingen har så tagit denna Israels kallelse till sitt hjärta om Jesus från Nasaret. Hela hans jordiska verksamhet kan ses som en "folkmission" där han kallade Israel till att bli det som de hade fått i uppdrag att vara. Detta är inkarnationens linje. Missionen börjar och sker inifrån – i detta fall inifrån det utvalda folket. Därför vandrade Jesus omkring i deras städer och byar och förkunnade Guds rike i ord och gärning (Matt. 9:35—38). Genom denna verksamhet skapades det små celler av troende lärjungar som aktade på Jesu lära och försökte leva enligt Jesu bud. Det är här vi har att finna den "lilla hjord" (Luk. 12:32) som Jesus uppmanar att inte frukta, eftersom det har behagat Gud att ge dem det framtida riket. Inkarnationens linje – detta att bygga inifrån – finner vi också bl.a. i Gal. 4:19 där Paulus säger att han med smärta måste föda galaterna på nytt "tills Kristus har förkroppsligats i er" (Gal. 4:19). Detta betyder att Kristus tar gestalt hos de galatiska nordborna av keltiskt ursprung och vi får i dessa trakter en "galatisk kristendom". På samma sätt finns det en korintisk kristendom och en romersk kristendom – och i våra dagar: en finländsk, en afrikansk, en indisk o.s.v. Alla måste inte vara likadana och vi bör i Kristi kyrka tolerera skillnader när det gäller olika kristendomsformer – så länge det är Kristus som får ta gestalt hos olika traditioner.

Vi har en spänning här: att slå vakt om kontextualiteten utan att låta den bli till något inåtvänt och exklusivt. Den kristna gemenskapen skall inte vara en gemenskap "efter köttet" (Rom. 8:12) – kata sarka – utan den skall vara "efter Anden" (Gal. 5:25) – kata pneuma, vilket betyder att den är ekumenisk och gränsöverskridande. Det går så lätt att slå in på partikularismens linje, att sluta sig inåt och avgränsa sig från andra kristna. Paulus hade en hård kam på att utkämpa på denna punkt. De "lagens gärningar" som han kämpade emot i sina brev är inte lagens krav på ett heligt liv – till den delen är lagens god, säger han. Men med "lagens gärningar" avsåg han lagen använd i avgränsande syfte. Man plockade då ut ur lagen vissa markörer med vilka man avskärmade sig från andra: omskärelsen, sabbatsbudet, matreglerna o.s.v. När man höll på med sådant byggdes murar mellan de kristna och det gav upphov till en andlig högfärd som gjorde att man kunde "berömma sig" av att vara bättre än andra (Rom. 3).

Här hos oss i Finland har det på sista tiden blivit oklart vad man menar med "mission" och "missionsarbete". T.ex. i "Kirkon lähetysstrategia" som nu ligger på Kyrkostyrelsens bord står lähetys/mission för allt det som vår kyrka gör bland icke-finländare (utlandshjälpen, missionsarbetet, maahanmuuttajatyö, ulkosuomalaistyö etc) medan ordet lähetystyö/missionsarbete reserveras för den verksamhet som utgår från missionsbefallningen och siktar till att föra evangeliet till jordens yttersta gräns. Det är det senare som jag talar om här när jag talar om missionen som folkmission. Det är den centrifugala – utåtriktande – rörelsen. Vi talar då om den rörelse där evangeliet går från människa till människa och från folk till folk. Den tyska exegeten Gerd Theissen har skrivit en intressant bok om Jesus-rörelsen (Die Jesusbewegung, 2004) med dess så kallade "Wanderradikalismus". Det är en radikal vandringsrörelse som vi ser i Matteus 10 och som sedan fick sin fortsättning med de första kristna apostlarna och evangelisterna. Också Petrus var primärt en "vandringsmissionär" – judemissionär – och inte någon stationär "biskop" – förutom den allra första tiden i Jerusalem (innan Jakob tog över) när han var den klippa som hela kyrkan byggdes på. Med Jesu egen livsstil som modell var Petrus och de andra ständigt på vandring, och ännu i kyrkoordningen Didakhé från början av 100-talet kunde det heta att en profet eller apostel som stannar mer än två dygn hos sina värdar är en falsk profet. Undra på att evangeliet spriddes så snabbt under den första kristna tiden! Man var ständigt på vandring med det kristna budskapet, och missionsbefallningen i Matt. 28:19 (poreuthenthees oun matheeteesathe …) kunde också översättas ungefär: "… medan ni går ut / där ni går fram / gör alla folk till lärjungar …. Mission sker så att säga i förbifarten som den mest naturliga sak, var än man vandrar fram eller släpas fram. Här är vi framme vid samma missionsstrategi som vi har i vår kyrkas vigningsformulär vid vigningen av präster, diakoner och missionsarbetare där det säga att uppdraget skall utföras "alltid och överallt".

Genom att leva och verka på detta sätt kom man alltid in i nya situationer och även konfrontationer – som t.ex. Paulus på areopagen i Athen. Där har evangelisterna i alla tider med Paulus fått fråga sig: Var är jag nu? Vart har jag nu kommit? Hur skall jag här kunna förkunna Kristus med de rätta orden?

På sina resor kom Paulus slutligen till Rom. I Apg. 28 berättas om ankomsten till Rom. Han hade två hjärteangelägenheter vid sin ankomst: den kristna församlingens tillstånd och kontakten med den judiska bosättningen i Rom. De kristna kom ut för att möta honom. Paulus hade haft många underbara och himmelska syner. Men ingen syn var så underbar som den han såg vid de tre värdshusen och Forum Appii: trosbröderna! När Paulus såg dem "tackade han Gud och fylldes med tillförsikt" (Apg. 28:15). Hur var det nu ställt med de kristna husförsamlingarna? De hade nu i två år haft tid på sig att studera hans brev. Var de nu brinnande i anden? Levde de i ömsesidig högaktning? Hade de fördrag med varandra i kärleken? Strävade de att i allt övervinna det onda med det goda? (Rom. 12). Och: hur var det med de olika grupperna? Var de "starka" men andligt omogna nykristna eller hednakristna måna om att inte "förakta" de samvetsömma judekristna traditionalisterna? Var de "svaga" men bibelsprängda judekristna villiga att inte dra sig undan och "döma" de förra som levde enligt friare principer när det gällde judiska högtider och matvanor? (Rom. 14)

Paulus andra hjärteangelägenhet var att få kontakt med den stora judiska kolonin i Rom. Det fanns tiotals synagogor i staden. Det fick inte ske att det igen blev upplopp som under kejsar Claudius tid när judarna fördrevs från staden på grund av stridigheter (jfr Apg. 18:2) som enligt en samtida historieskrivare gällde en viss chrestus (!), speciellt som det politiska läget i Judeen höll på att glida in i väpnad revolt. Därför sammankallde Paulus genast de judiska ledarna och förklarade för dem att han inte på något sätt hade förbrutit sig mot sitt folk och att det var på grund av Israels hopp som han nu bar sina bojor (Ap. 28: 17 ff). Vad Paulus eftersträvade var helt klart: att vinna Roms judar för Kristus! Om han lyckades med detta vore Kristi ankomst mycket nära. Ty han visste att evangeliet måste förkunnas för alla folk innan slutet kommer och att Israel som det sista folket skall vända om till Gud genom tron på Kristus (Mark. 13:10, Rom. 11:25—26).